Ja, nu har vi gjort vårt första Skrotbilsrejs och aldrig mer kommer vi att stå på startlinjen… Äh, jag avslutar det resonemanget i slutet av inlägget.

 

 

Om vi ska ta det här i någon typ av kronologisk ordning så började helgen med att vi på fredagen körde ut bilarna till Mantorp och bokade, vad vi trodde var, de helt optimala depåplatserna. Som sagt, totala rookies… Det visade sig att vi tog de sämsta tänkbara platserna trots att vi hade möjlighet att välja helt fritt. Vi tyckte att vi var smarta som ställde oss nära depåutfart, toaletter och restaurangen. Den enda lilla detaljen vi glömde var det där med att bilen skulle behöva tankas också och huuur långt hade vi till tankplatsen? Ja, alla ni som kört ett Skrotbilsrejs vet ju givetvis att vi hade lääängst till tankplatsen. En erfarenhet rikare.

 

 

På fredagen gick jag och la mig så tidigt jag kunde eftersom det här kändes precis som när man låg i lumpen och skulle ut i fält, sista chansen att sova! När vi närmade oss banan på lördagen steg pulsen och adrenalinnivån, vafan nu var det dags! Efter lite urlastning var det dags för förarmöte och trots att man visste att det skulle vara många bilar så var det en mäktig syn att se alla dess åk uppställda på planen bakom depån.

 

 

Så redan långt innan racet hade startat hade helgen överträffat åtminstone mina förväntningar. Vilken känsla! Efter förarmötet började våra totalt slumpmässiga aktiviteter i depån… Lyfta, skruva, gissa, springa, flytta, titta på andra, göra om samma sak igen, glömma och sen var det dags för kval. Vi hade haft en liten diskussion om vilken ordning vi skulle köra kvalet bland annat pga vårt märkliga missljud från vänstersidan fram. Vi försökte under hela helgen förklara det här ljudet och vibrationerna för alla som ville lyssna. De som inte ville lyssna förklarade vi extra noggrant för… Vibrationerna uppstod så fort man pressade ner gasen kraftigt, men hur ofta gör man det under ett race?!? Om man ska beskriva ljudet så var det ungefär som om man kastar ner en näve makadamm i växellådan (nej, jag har aldrig gjort det…) vibrationerna var mittemellan att köra på målade räfflor på landsvägar och att köra över kerbs. Eftersom alla i teamet var ganska överens om att livslängden på bilen kraftigt skulle understiga 24 timmar så fattade vi beslutet att för att alla skulle få en chans att köra bilen så skulle vi köra kvalet i stigande ordning med den förare som hade störst chans/risk att plåga ihjäl bilen sist. Av någon anledning blev jag utvald att köra sista passet av kvalet…

 

 

Jag är säker på att vi alla tyckte att vi i Tower Of Power 1 pressade bilen allt vi kunde under kvalet och körde på gränsen av vad både bilen och förarskickligheten klarade. Skrattretande! Mina två teamkollegor, Tom och Danne spelade in ett kvalvarv och som tur är så ökade hastigheten markant under racet *garv* Ja, ni kan ju själva se tempot :)

 

 

 

Vi var helt förbluffade över att bilen fortfarande levde och att inget vibrerat sönder under kvalet. Det intressanta var att ljudet var så kraftigt att det lätt överröstade och dolde motorljudet. Det ledde till en del skräckupplevelser när man tyckte att accelerationen upphört utan att motorn varvade ur… Det var inte motorljudet man hört, varvräknaren stod ju en försvarligt bit över 7000 varv! När det började närma sig start så beslutades det att jag skulle ta första stinten baserat på att jag var teamchef och har lite vana från kartingen att undvika startkrascher när 30 vildhjärnor ska vara först in i första böj. Nu hade vi ju inte så stora problem eftersom vi hade de flesta bilarna framför oss *garv* Team 2 hade kvalat 2 platser bättre än oss i team 1 och stod rakt framför mig.

 

 

Det var lite svårt att se när starten gick och en Mazda (vad annars?) från sista delen av fältet uppfattade situationen snabbast och kom som en atomdriven kil mellan leden! Tack och lov blev starten odramatisk för vår del och den förhoppningsvis långa färden hade påbörjats. Att vi skulle klara 24 timmar som totala nybörjare och utan mekkunskaper var ungefär lika sannolikt som att Dogge Doggelito ska vinna Nobelpriset i litteratur…

 

 

Efter bara några varv kom den ”underbara” trudelutten på radion som kan få varje icke tondöv varelse att sönderdelas i atomer. Ett bättre ljud för att uppmärksamma förarna på att det kommer ett viktigt meddelande finns inte! ”Svartflagg bil 23, ni läcker soppa”. Men vänta nu, vad är det för siffror på vår bil nu igen? Är det inte… Jodå, 23! Men vi har ju precis bytt bensintank, det här är ju inte möjligt! Ok, in i depån och eftersom vi av misstag hade toppfyllt bilen så var vi övertygade om att det läckte ur skvallerröret när vi svängde höger. Ok, hur blir man av med bensin i tanken utan att köra? Alternativet att vända upp-och-ner på den och skaka kändes inte så lockande. Vi insåg lite senare att det faktiskt fanns ett alternativ även om det teamet gjorde det för att komma åt kopplingen.

 

 

Vi testade allt för att få ut soppan, Tom tog på sig att försöka dricka upp den genom en slang men han fick inte i sig tillräckligt. Till slut fick vi klart ut på banan igen men det tog inte lång stund innan den ljuva signalen återkom på radion med samma budskap ”Svartflagg bil 23, ni läcker fortfarande soppa”. Strax innan det lilla depåstoppet, ca 1:45 in i loppet, hade vi klättrat till en 25:e plats. Vi såg ju i efterhand att det långt ifrån bara var vi som hade problem med en läckande 323:a, Danne och Tom hade varit tvungna att slå på vindrutetorkarna efter att ha legat bakom en annan 323:a under kvalet och vi såg fler ekipage med det omisskännliga strilande från vänster bakflygel.

Om man hade varit intresserad av att se spårvalet för 323:or hade man helt enkelt kunnat gå ut med en tändsticka och sätta eld på hela banan… Efter andra svartflaggan angrep vi problemet från en annan vinkel, det var nog inte bara toppfyllningen som orsakade inkontinensen hos vår gamla dam. Så vi pluggade igen det stora luftningsröret genom att skicka in ett spärrskaft och dra åt med en slangklämma (kom vi förresten ihåg att ta bort spärrskaftet?) och de övriga luftningarna nöp vi åt och sparade bara en enda. En annan egenhet vi hade i bilen var att den bara funkade så länge det var halv tank eller mer, efter det dog den i högerkurvorna. Är det några högerkurvor på Mantorp? Åtgärden att korka igen alla dessa onödiga luftningar åtgärdade till viss del det problemet :) Tyvärr tog åtgärderna med bensintanken uppemot en timme.

 

 

Jag kan ju säga att vi varken hade de längsta stintarna eller de kortaste depåstoppen, däremot hade vi förbannat trevligt och prioriterade gemenskap och erfarenhetsutbyte. Vi var alla helt förbluffade över att bilen höll ihop och hur hårt man kan pressa en bil utan att kvadda den. Jag kan redan nu säga att när vi står på startlinjen igen kommer det att bli i en Mazda 323, en snällare bil får man leta efter! Visst, vår understyrde som en yr smörklick på ett plåttak men den sa hela tiden till vad den gjorde. Lätta lite på gasen och avståndet till ytterkerben minskade behagligt. Till nästa race ska vi fundera ut lite lösningar på problemet att däcken slets över hela slitbanan och halvvägs ut på däcksidan, kan kanske vara en idé att ha en fjädring som inte liknar sängfjädrarna hos en nymfoman… Stintarna flöt vidare men efter några timmar rullar team 2’s bil in i depån och föraren utbrister ”Vafan, jag har absolut inga bromsar!”. Svaret från depåpersonalen blev ”Hoppa ut ur bilen för fan, den brinner!!!”. Ibland är det bra att ha brandsläckare i depån… Nåja, anledningen till branden var ganska uppenbar.

 

 

Först hade bromsbeläggen slitits ner, sen hade godset i bromsklossen slitits upp mot bromsskivan varefter bromscylindern passerat igenom vad som återstod av bromsklossen och det var bromsvätskan som hade antänts av den medfarna och glödheta bromsskivan. Någonstans här var jag helt övertygad om att team 2´s race var över. Fan också! Men… För det första ger vi oss inte i det första taget och dessutom hade team 2 en mekaniker i teamet så 2 pers avdelades att köra till Biltema medan arbetet med att inspektera skadorna vidtog i depån. Nya skivor kom på plats, in med nya belägg, av någon outgrundlig anledning hade inte tätningen till kolven brunnit upp så ca 3 timmar och några bromsluftningar senare var Tower Of Power 2 återuppstånden och ute på banan igen. I bättre skick och med högre hastighet än någonsin tidigare!

En erfarenhet vi ska ta med oss till nästa rejs är att vår mamma inte jobbar i depån! Där finns ingen som håller ordning på våra prylar, ingen som sorterar eller säger åt oss att städa vårt rum, ingen som ser till att vi har tillräckligt med långkalsonger på oss och ingen som påminner om att det du inte hittar i dagsljus lär vara fan så svårt att hitta när det blir mörkt… Så här såg vår depå ut innan kaoset bröt ut på allvar.

 

 

Så när solen försvann så försvann förutom den goa värmen också en stor del av våra prylar. Var är min mössa? Har någon sett mina handskar? Var är silvertejpen? Var fan är bilen förresten?

Vi hade lite olika strategier i team 1 och 2 vad gällde natten, team 2 hade lite brist på förare pga logistikproblem medan team 1 hade beslutat att dela upp natten i 2 stycken 5-timmarspass. Danne och Tom gav sig iväg 21:00 för att få lite sömn medan jag och Fredrik körde fram till 02:00. Att jag sen såg ett inlägg på Facebook från Danne runt 23:30 tyder på att det inte var helt lätt att få ner adrenalinnivån och somna :) Jag och Fredrik fortsatte att piska livet ur den gamla damen och nu hade hon varit vid liv i över 10 timmar… Helt otroligt! Vi trodde att det skulle bli avsevärt mycket sämre varvtider i mörker men efter Tom´s xenonkonvertering av 2 av extraljusen och lite vinkling av de 2 andra så gasade vi lika bra under början av natten. Att vi hade bra ljus visade sig eftersom vi lyste upp kupén på framförvarande bil och se vilken radiostation som var inställd. De flesta lyssnade på den klockrena kanalen Bjärv FM!

Någonstans här började våra däck övergå i en ny fas. Efter en hårresande kerb-ritt in i första kurvan var jag övertygad att där låg is eller olja. När jag släppte bromsen kom bakänden, raskt över kerben och ut på gräset, returkast mot banan där det kom 5 bilar, ny retur ut på gräset och någonstans här var jag övertygad om att vi skulle få stifta närmare bekantskap med såväl Bjärvligan som akuten på Linköpings sjukhus. Det var lagom behagligt att vara på väg i akut vinkel ut mot banan där medtävlarna inte sparade på krutet i kurvan. T-bone var tanken som passerade mitt huvud… Otroligt nog återfick jag kontrollen och kunde accelerera på gräset som om inget hänt och återkomma på banan i lagom tid för pariserkurvan. Så, gjorde det här att man lyfte av markant på gasen? Tja, ni som var med i racet vet hur det är, man glömmer såna små malörer ganska snabbt ;) Så några varv senare var det dags för en 360 in i samma kurva, som tur var utan trafik denna gången. Någonstans här insåg jag att det var dags att rulla av bromsen istället för att släppa den tvärt :)

 

 

Klockan 02:00 kom avlösningen och Danne och Tom fick vara nattens riddare. Efter lite starka medikament för att tysta kroppens protester så kom äntligen sömnen även om man låg och växlade ner och parerade retursladdar i sömnen. Två timmar senare vaknade jag pigg som en (skadskjuten) lärka och det bar av till banan igen. Skulle den gamla röda damen vara vid liv eller hade hon sällat sig till den växande skaran på bilkyrkogården? Beskedet var någonstans mittemellan… Under natten hade kopplingen gett upp och greppade inte överhuvudtaget så Danne och Tom hade gett upp hoppet och gått till restaurangen. Vid lite diskussioner med kunniga mekaniker var diagnosen att topplockspackningen hade passerat bäst före datum och att vattenförbrukningen kunde bero på just det. Det kunde också vara anledningen till att kopplingen inte funkade så efter lite förfriskningar gav sig nattens hjältar ut och fyllde på vatten, startade bilen och voila! Kopplingen var frisk!

Vi beslöt oss här för att den gamla damen, trots sin allvarliga inkontinens, fanimej skulle leva tills de 24 timmarna var passerade. ”Bara” 5 timmar kvar… Så strategin blev att köra 50 minuters-stintar, vattenpåfyllning vid varje stint, ingen motorbromsning och maxvarv 5500. Eftersom vi hade valt rätt vad gäller bromsbelägg så visade det sig att det inte var något problem, de höll för den utökade arbetsuppgiften.  Tidvis fyllde vi på runt 3 liter vatten var 50:e minut och jag antar att ni var många som undrade om någon släppt ut en pensionär med röd rullator på banan. Det handlade om att hålla bilen rullande och dessutom hålla sig borta från trubbel, därför blinkade åtminstone jag friskt och höll mig ur racespåret när någon närmade sig bakifrån. Det var rena söndagskörningen även om det skulle beskrivits som ”Mentalsjuk försökte meja ner allt i sin omgivning under vansinneskörning” om det varit ute i vanlig trafik och Aftonbladet fått sätta rubriken.

Det satsades ganska friskt ute på banan även om klockan tickade ner mot de magiska 24 timmarna och om jag det ska instiftas något nytt pris i tävlingen så är det Fågel-Fenix-Award. Runt lunch beslöt ett team att flytta däckchikanen med hjälp av fronten på sin Peugeot 205. Den kampen avlöpte med en 1-0 seger för däcken… När bilen kom in i depån var framrutan sprucken, bilen något kortare och kylaren läckte som en kvinnas plånbok i Ullared. När jag såg vraket tyckte jag synd om teamet som tvingades bryta så nära de 24 timmarna.

 

 

När jag konstaterat teamets dystra öde och börjat gå nedför depågatan hörde jag en vinkelslip starta bakom mig… Man ger inte upp ett Skrotbilsrejs! Så stora delar av fronten skars bort för att ge plats åt vitala organ i form av en bland annat en ny kylare (vet inte från vilken biltyp den kom men den såg stor ut). Så efter kreativ reparation rullade Motocorsa Racing’s Peugeot ut på banan igen! Det skedde säkert en massa annan osannolik livräddning i depån som jag inte såg men av dem jag såg skulle Motocorsa ta hem årets Fågel-Fenix-Award. Bra jobbat grabbar!

Klockan tickade sakta men säker mot det magiska klockslaget 13:38 när de 24 timmarna var till ända. Jag körde den sista stinten och meskörde fram tills det sista varvet när jag återuppväckte varvtalet i vår döende dam så att vi passerade mållinjen i värdig fart. Att båda teamens bilar skulle passera mållinjen var inget mindre än en sensation, man kan tydligen ersätta erfarenhet och kunnande med envishet och ren tur. Vi var alla lika glada som om vi hade vunnit, speciellt vi i team 1 eftersom vi var övertygade om att bilen skulle rasa innan mörkret föll på lördagen. Nej, vi körde inte flest varv och satte inte det snabbaste varvet men vi hade definitivt den finaste tårtan!

 

Ok, om vi skulle ta och avsluta resonemanget i början av texten. Vi har alltså gjort vårt första Skrotbilsrejs och aldrig mer kommer vi att stå på startlinjen… som totala rookies :) Nu har vi samlat på oss en hel del erfarenheter och vet bland annat att man kan sänka bensinförbrukningen om man får alla luftningar täta, att det finns en gräns för hur mycket Gainomax man kan sätta i sig innan det påverkar luftkvaliteten i bilen, att man får fler varv om man tillbringar mindre tid i depån och att vi åtminstone inte ska höja fjädringen.  När vi alla i team 1 hade kört varsin stint pratade vi lite om hur det kändes och redan där och då tog vi beslutet att vi det här inte var sista gången vi kör ett Skrotbilsrejs.  Oavsett teammedlemmars erfarenheter i fram eller baksätet i en bil var vi överens om att det här var det roligaste vi någonsin gjort i en bil.

Jodå, Team Tower Of Power 1.1 kommer att stå på startlinjen i oktober och redan mindre än ett dygn efter målgång började vi leta efter nästa objekt och i helgen åker vi för att titta på 2 bilar. Bitna? Vi? You bet!

Tack till allihop som var på Mantorp för en oförglömlig helg! Vi ses!

/Bowe Bevonius, Tower Of Power

Vi avhandlar väl problematiken med den ventilerade bensintanken från förra inlägget först. Jag satt på jobbet igår och väntade, väntade och väntade... Varför ringer inte grabbarna från garaget? Har bilen brunnit upp? Lever de? Till slut fick jag så beskedet att förlossningen gått bra, vår racebil var född! Den är välskapt, andas själv, är numera rumsren utan blöja och skriker inte alltför högt. Vi är nu 4 glada föräldrar till denna skapelse!

Vi tar väl lite om vägen fram till förlossningen dvs det som hände under våra timmar i garaget förra veckan och under helgen. Jag fick en som jag tyckte en brilliant idé vad gällde pimpning av bilen, något som jag ungefär halvvägs in i arbetet omvärderade. Jag vet att många andra team inte vill låta täckelsen falla vad gäller den slutgiltiga designen på bilen men vi är ju nybörjare så va fan... Here we go!

Jag tog alltså garaget i besittning beväpnad med två rullar tejp och en mattkniv. Kraftfulla saker det där! Det första jag angrep var motorhuven eftersom det skulle bli det svåraste. Vad lite jag visste då... Eftersom mina färdigheter vad gäller att rita och måla börjar och slutar med linjal, gradskiva och i någon mån passare så var det en liten utmaning att omsätta den "brillianta" idén i verkligheten. Givetvis skulle Tower Of Power 1 ha ett flygledartorn på motorhuven!

Så det var bara att börja mäta, fika, skära, fika, tejpa, fika och... fika! Efter ett tag var jag faktiskt övertygad om att jag inte skulle behöva, som jag var tvungen när jag var liten, skriva nedanför vad det är för något.

Det som slog mig medan jag tejpade var att "Det här skulle man ju göra på sambons bil! Tänk vad glad hon skulle bli! Tja, eller åtminstone överraskad...". Efter bara ett par timmar började det ta slutgiltig form, det skulle kanske gå det här trots allt...

Nu kanske du tycker att "Det där kommer ju inte att synas!" Lugn, det kommer en förklaring nedan, men innan dess så återstod mer arbete än jag hade tänkt från början. För att ni inte ska tappa bort oss på banan så krävs det ju att teamnamnet finns på bilen också, lämpligen på sidan av bilen. Då uppenbarade sig nästa problem... Vi hade i vår iver slitit bort de onödiga listerna på sidan (man måste ju spara varje gram...) och vad döljer sig under listerna? Jo, klet! Fult jävla klet som suttit i exakt 20 år och troligtvis härdat klart vid det här laget...

Lagom snyggt med gråa ränder tillsammans med teamnamnet så jag angrep problemet med ett suveränt verktyg. Undrar när sambon upptäcker att det saknas en smörkniv i besticklådan... Min tanke var att jag skulle få bort kletet utan att repa lacken. Ja, det senare funkade ju bra... Inga repor men heller ingen tendens att det förbannade kletet skulle skiljas från plåten! Nåja, om man angriper det med något medel så skulle det ju ge med sig. WD40? Nej, ingen skillnad. Rödsprit? Nope! Bromsrengöring? Icke! Avfettningsmedel? Inte en chans! Men kom igen, hur svårt kan det vara?!? Då bidrog Danne med en uppenbarelse via telefon. Isskrapa! Så en timme senare efter nya kreativa svordomar och mycket kraft var det borta! På ena sidan av bilen... Nu kunde arbetet med att tejpa fortsätta!

Som sagt, på frihand är jag rökt men med lite enkla stödlinjer så kan det funka. Så, där lämnar vi denna tejporgie för en stund. Vi hade ju fått lite frågor om hur vi tänkte oss att det skulle komma något ljud ur högtalarna som vi installerat, de saknade ju till viss del en låda... Ja, vafan, det här är ju inte SM i billjud så problemet angreps med det stabila och akustiskt avstämda materialet... kartong! Efter lite räknande på optimal lådvolym så... sket jag helt enkelt i det och tog fram silvertejpen!

Sådär, då var det problemet löst! Eftersom vi insett att bromsarna kommer att ta stryk under racet så insåg vi att vi kommer att behöva någon typ av kylning. Hur löser man det? Ja, ingen har väl tidigare löst det med dräneringsrör så givetvis blev det vår lösning. Notera förresten det genomtänkta gallret som ska förhindra att mindre djur typ ekorrar, fasaner eller rådjur ska fastna i röret.

Eftersom det har kommit en del frågor från Bjärvligan om vi kunde tänka oss att montera någon typa av ögla som ersättning för den vi slet bort vid vårt kopplingstest (se tidigare inlägg) så tog vi oss an uppgiften. Risken är ju att vi kommer att råka ut för närkontakt av tredje graden med Bjärvligan så för att undvika att de tar fram Bjärvklon var det här ett naturligt beslut. Vi letade oss framåt längs den förmodat friska högerbalken och efter ca 70 cm ansåg vi att vi borde vara i närheten av frisk plåt. Hmmm... Gick inte borren genom väldigt lätt? Ja, när vi drog åt den genomgående bulten hördes ett ljud som var snarlikt det som uppstår när man smular ett kex i handen... Det fanns helt enkelt inga gränser för hur långt det hade kunnat gå att dra bulten. Så för säkerhets skull kopplade vi samman kättingen från det nya fästet med den sjuka öglan och ett schackel. Nu ber vi bara Bjärvligan "Snälla, var lite försiktiga med oss...".

När vi gjorde vårt första försök med bensintanken upptäckte vi att det faktiskt fanns delar av bilen som verkade vara gjorda av metall. Om man skulle sammanfatta statusen på bilen så skulle jag säga att om man sänkte ner den i rostätare så skulle de enda detaljerna man efteråt fick upp sannolikt vara ratten och avgassystemet. Innan vi insåg att den gamla tanken var utom räddning gjorde förresten Alkhaida-Tom en bra insats under bilen.

En av de sista detaljerna som slutfördes var belysningen. Vårt el-geni Tom tog sig an uppgiften med största allvar och gjorde en hyperprofession installation av reläer, isolerad och allt. Så nu har vi tillräckligt med energi i lamporna för att kunna steka en och annan korv ifall vi blir hungriga framemot småtimmarna.

Ok, då ger vi oss tillbaka till det där med tejpningen. Efter några timmar till med tejp, kniv och tålamod hade min respekt för profesionella lackerare knappast minskat. Det krävs proffs för att göra snygga motivlackeringar men eftersom denna lacken bara ska leva i max 24 timmar så duger det gott med rena amatörer. Vi har nu vår logga på motorhuven på Tower Of Power 1!

Jag måste säga att med de odds vi hade, vad gäller erfarenhet, när vi startade det här projektet så blev resultatet över vår förväntan. Vi har ju faktiskt en bil som kommer att stå på startlinjen på lördag!

Ok, vi tar det här i omvänd ordning mot vad som inträffat den senaste tiden. Klockan 12:00 i söndags stod vi förvånade i ett garage och sa "Det verkar som om vi är färdiga... Är det verkligen möjligt?". Efter att ha slagit ihop våra kloka huvuden så att blodet skvätte kom vi fram till så var faktiskt fallet. Vi hade då gjort det sista med bensintaken som hade en tendens att ge ifrån sig en omisskänlig doft av bensin.

För att komma åt problemet så angrep vi bagaget med en konservöppnare för att få en liten inblick i vad som var orsaken. Tja, luftningsslangarna var av och det var ett hål i tanken strax över skarven. Kunde detta vara problemet? Efter att ha fått tag på ett fantastiskt tätningsmedel som inte går att få tag på i någon affär inte ens på svarta börsen så angrep vi problemet. Jag skulle åka iväg och hämta en ny bilstereo, den tredje i ordningen, så jag lämnade 2 molokna grabbar i garaget.

När jag kom tillbaka till garaget var de mycket gladare! Det berodde inte huvudsakligen på framgångarna med tätningen utan tätningsmedlets inverkan på nervsystemet... Bra grejer det här! Alla varningstexter på tuben till tätningsmedlet var uppenbarligen helt korrekta :)

Så där var vi alltså, klockan 12 i söndags, alla lika glada i hågen och tämligen övertygade om att vi var klara och i god tid dessutom. En nackdel med tätningsmedlet var att det behövde 2 dagar att härda fullt ut och i tisdags fick jag ett telefonsamtal från Danne som skulle göra ett täthetsprov när härdningen var klar.

Jag: Ok, säg inget dumt nu...
Danne: Den läcker som ett såll...

Jag letade i nu i de allra djupaste skrymslena efter svordomar att beskriva situationen. Bajsprutt!!! Men är vi såna som ger upp? Nej, har man slagit yxan i båten får man ro som fan! Lite senare ringde Danne upp och meddelade att han hittat en B+ tank på en skrot här i Linköping, bokad och klar. Så resan mot startlinjen fortsätter!

Jaha, så har vi tillbringat några timmar till i ett garage, man börjar snart bli hemtam här. Först ett stort tack till de ädla medlemmarna i Sista Åket och speciellt till Jonny som hörsammade vårt rop på hjälp i förra blogginlägget. Vi har som sagt ett "litet" problem med att motorn inte är helt korrekt förankrad i resten av bilen. Döm om min förvåning när jag fick ett meddelande om att Jonny har en far som kunde demontera ett motorfäste och skicka till oss. Nu är fästet på väg till oss och förhoppningarna om att få bort det otäcka gnagande ljudet när man rör gasen ökar. Vi hade redan tidigare en fundering på att ha en whiteboard i depån där vi skriver upp team som hjälpt oss för att veta vilka vi ska med alla medel undvika närkontakt med. Sista Åket är numera fridlysta! Hellre lecakulor än plåtkontakt :)

I övrigt betade vi av ett tiotal punkter på att-göra-listan under helgen. Tyvärr var arbetsstyrkan något decimerad eftersom en befann sig på andra sidan Atlanten och den andre sålde hus. Helt ok frånvaroorsaker som inte ens kräver lapp från mamma. Vi har numera nya skivor och klossar runt om den lilla röda! Vi stötte dock på ett litet problem när vi skulle ta åket till den skottländska snabbmatskedjan (McDonalds) för att öka på blodsockret en aning. Det visade sig att vi hade permanentbromsning... Det är i och för sig häftigt med glödande bromsskivor men det är ju inte vidare effektfullt förrän efter mörkrets inbrott! Tillbaka till garaget för att hämta alternativt transportmedel.

Efter att ha konsulterat rörtång modell grotesk lyckades vi i alla fall trycka tillbaka kolvarna så långt att klossarna var på behörigt avstånd från skivorna. Vi ska nog motionera dem lite till... I övrigt ägnades mycket tid åt att anpassa bilen efter den mest utrymmeskrävande föraren (undertecknad). En Mazda 323F är inte helt anpassad efter 196 cm (nej inte midjemått!) eller storlek 46 i skor... Alternativet att sitta med lutat huvud i upp till 6 timmar kändes lagom lockande så vi gjorde en smärre justering av takhöjden.

Tyvärr ledde det till att även den externa takhöjden ökades något men inget värre än att det kunde åtgärdas med guds gåva till mänskligheten/manligheten... Silvertejp!

Nästa problem att angripa var det där med pedalmanövreringen... När vi testade bromsarna fick jag för mig att de inte tog ordentligt! Lite senare insåg jag orsaken till problemet, min fot var så bred att jag träffade både broms och gas samtidigt... Men lite våld med rörtång och bortmontering av delar av mittkonsollen löste det problemet. Nästa problem lär väl inträffa när jag trampar av någon kabelstam som doldes bakom konsollen men det tar vi när det inträffar :) Vi gick sedan vidare på listan med enkla göromål och lyxade till det med att byta tändstift. Helt onödigt men bra terapi. Däremot undrar vi om ett tändstift verkligen ska se ut så här?

Bilen är numera också utrustad med diverse säkerhetsdetaljer. Brandsläckaren höll på att behövas redan innan vi installerat den... När vi skulle göra provianteringsförsöket satte jag mig i kartläsarposition medan Danne satte sig i förarposition. Strax efter att han börjat backa började han utstöta diverse kastratliknande ljud och krumbukta sig. När han fått stopp på ekipaget kastade han sig vigt ur bilen och jag såg anledningen till den snabba utskjutningen. Vi hade av misstag tryckt på stolvärmen och sätet sände nu ut röksignaler... Hmmm... Ska det vara så? Vi bestämde oss raskt för att slita loss lite kablar innan bilen självantände.

För att kunna höra Bjärvliga varna för oss på banradion så installerade vi lite extra högtalare i kupén. Baslådan lämnar kanske en del övrigt att önska och om buntbanden brister så är vi tacksamma för att det är obligatoriskt med hjälm. Det kan göra ont att operera in ett högtalarelement vid en eventuell inbromsning :) Om vi av någon outgrundlig anledning skulle byta namn vid ett framtida race så vill vi gärna boka Team Buntband.

Nu har vi bara några smärre justeringar kvar, typ att minimera bränsleåtgången som läckaget i tanken orsakar, fästa motorn (buntband?) och... och... och... Vi hade kontakt med Team Tower Of Power 2 som också mekade i helgen och vi insåg då att vi i team 1 måste ha gjort något fel. De gjorde sin bil rejsklar på en timme blank inklusive pimpning! Antingen har vi olika ambitionsnivå eller så är vi i team 1 omåttligt långsamma... Nåja, vi närmar oss den 26:e mars med stormsteg och på något sätt ska vi vara på startlinjen!

Meka lugnt!
Bowe, teamchef (?) Team Tower Of Power 1

Vi var antagligen ett av de team som först köpte bil inför racet (bra jobbat) men sen avtog tempot markant... Det avtog ärligt talat så kraftigt att jag började undra över om det skulle bli något race. Vad har då hänt på mekfronten de senaste 4 månaderna? Tja, förutom att vi oavsiktligt slitit bort bakre kofångaren så är det en rund siffra... Noll! Men i helgen höjdes stressnivån till den grad att vi insåg att om vi skulle ha en chans att beträda startlinjen så var det nog fan dags att avlägsna tummen ur rektalgången...

Liksom vissa andra team så var det första problemet det där med det elektriska. Om man ska meka med en bil är det bra att kunna förflytta den till ett garage, för att förflytta den är det mest praktiskt att köra den, för att köra den så krävs att man startar den och för att starta den så är det lämpligt att åtminstone någon liten röd lampa på instrumentpanelen tänds när man vrider på nyckeln... Svart! En del av problemet kan vara att ett antal kablar "försvann" i samband med att kofångaren separerades från resten av ekipaget. Lite snabb felsökning i kylan gav att det kan vara lämpligt att ha en hel huvudsäkring :) Det hade antagligen rusat en del ström genom kablarna eftersom den hade lyckats elda upp en säkring på 80 ampere…

 

Det är ju fegt att först leta efter anledningen till att den brann upp så vi införskaffade helt enkelt en ny. Det kunde ju vara så att felet hade självläkt. I med en ny säkring och snabb vridning på nyckeln gav att undrens tid inte är förbi! Den startade! Efter ombasering till ett garage började sen amatörernas orgie i mekning. Det som stod högst upp på dagordningen var bromsarna. Anledningen till att vi valde just dem var att bromspedalen skuttar upp och ner som rumpan på en översexuell kanin! Kan bli lite störande efter några timmar på banan… Så vi hissade glatt upp bilen och tog bort hjulen. So far so good! Strax därefter tog det tvärstopp! Ett angrepp på stjärnskruven som håller skivorna bak resulterade i att mejseln roterade medan skruven stod still. Bra, NOT!

 

Vem i hela Mazdaorganisationen har bestämt att man ska ha en skruv i mjukt material med stjärna till att hålla fast en skiva i ett rostbenäget område på bilen?!? Det är bättre med vanlig spårskruv (i brist på insex eller torx…) så med det finmekaniska verktyget vinkelslip så skapades ett spår i skruven (och skivan…). Vi dammade av gamla och lärde oss lite nya svordomar under tiden. Nåja, till slut avgick vi som segrare i kampen och den vänstra skivan kunde separeras från resten av vraket… förlåt, fordonet… När vi sedan gick över till höger sida av bilen upptäckte vi en naturlag som vi tidigare inte var bekanta med. Att bilar rostar från höger till vänster! Vad beror det på? Landhöjningen? Tidvattnet? Corioliseffekten? Jordaxelns lutning? Eller helt enkelt på ren jävelskap?!?

 

När vi skulle ta loss bromsskivan höger bak satt den fast. Banka lite med hammaren? Den satt fast. Banka med hammare så att bilen höll på att skutta ner från bockarna? Den satt fast. Skruv i hålet för att pressa bort skivan? Den satt fast. Ok, dags att gå över till det tyngre artilleriet (och ärligt talat rätt verktyg från början) avdragare. Jodå, avdragaren fungerade! Den drog av skivan i flera delar!!! Hur är det möjligt?!?

 

 

Samma sak med höger skiva fram fast här undvek vi åtminstone att konvertera den till en ananasring :) Efter dessa aktiviteter gav vi oss på något vi är duktiga på. Total förstörelse! Ut med inredning, säten och allt annat onödigt som väger något. En finmekanisk insats med kofot, glädje och handkraft! Fan vad vi är duktiga på sånt här!

 

 

När vi var klara gav vi oss på den elektriska delen. Bilen har haft runt ett dussin ägare, alla med sin egen idé om hur exempelvis en bilstereo ska installeras. Efter att ha rensat bilen på ett ormbo av kablar och bilen trots detta startade var jag grymt nöjd! Nästa anhalt var flipflop-ljusen som numera mest floppade. Just nu tvingades ögonlocken upp av frigolitbitar men vi anade att det var en bräcklig konstruktion så de skulle kopplas loss. Det intressanta var att de hade ström trots att tändningen var avslagen… När de var losskopplade och uppskruvade så fick plötsligt instrumentbelysningen liv… Eureka! Sista problemet att lösa var att kofångaren hade tagit med sig delar av bakänden av bilen vilket resulterat i att vi hade ett relativt kraftigt ventilationshål där bak, lämpligt att skapa en smärre koloxidförgiftning. Svetsa? Nej, det är för proffs! Plasticpadding? Tar för lång tid! Det blev silvertejp på utsidan, silvertejp på insidan och fogskum däremellan. Hålet lagat och ny deformationszon skapad på amatörernas afton! Om ni ska kör på oss, sikta alltså till vänster...

 

Någonstans där tog vår energi och dagen slut ungefär samtidigt så nu är det bara resten kvar: Lampor, laga tanken, fixa bältena, byta bromsvätska… osv osv osv. Ja, förresten, om någon skulle ha tillgång till gummifästen som motorn hänger i så är vi tacksamma. Det skulle också minimera risken för att ni stöter på en motor liggande mitt på långa rakan… Vi har nämligen upptäckt att anledningen till att det låter otäckt när man gasar är att motorn sitter löst i trasiga infästningar.

 

Mot evigheten och vidare!

/Jörgen "Bowe" Bevonius, teamchef för Tower Of Power 1