Ja, nu har vi gjort vårt första Skrotbilsrejs och aldrig mer kommer vi att stå på startlinjen… Äh, jag avslutar det resonemanget i slutet av inlägget.

 

 

Om vi ska ta det här i någon typ av kronologisk ordning så började helgen med att vi på fredagen körde ut bilarna till Mantorp och bokade, vad vi trodde var, de helt optimala depåplatserna. Som sagt, totala rookies… Det visade sig att vi tog de sämsta tänkbara platserna trots att vi hade möjlighet att välja helt fritt. Vi tyckte att vi var smarta som ställde oss nära depåutfart, toaletter och restaurangen. Den enda lilla detaljen vi glömde var det där med att bilen skulle behöva tankas också och huuur långt hade vi till tankplatsen? Ja, alla ni som kört ett Skrotbilsrejs vet ju givetvis att vi hade lääängst till tankplatsen. En erfarenhet rikare.

 

 

På fredagen gick jag och la mig så tidigt jag kunde eftersom det här kändes precis som när man låg i lumpen och skulle ut i fält, sista chansen att sova! När vi närmade oss banan på lördagen steg pulsen och adrenalinnivån, vafan nu var det dags! Efter lite urlastning var det dags för förarmöte och trots att man visste att det skulle vara många bilar så var det en mäktig syn att se alla dess åk uppställda på planen bakom depån.

 

 

Så redan långt innan racet hade startat hade helgen överträffat åtminstone mina förväntningar. Vilken känsla! Efter förarmötet började våra totalt slumpmässiga aktiviteter i depån… Lyfta, skruva, gissa, springa, flytta, titta på andra, göra om samma sak igen, glömma och sen var det dags för kval. Vi hade haft en liten diskussion om vilken ordning vi skulle köra kvalet bland annat pga vårt märkliga missljud från vänstersidan fram. Vi försökte under hela helgen förklara det här ljudet och vibrationerna för alla som ville lyssna. De som inte ville lyssna förklarade vi extra noggrant för… Vibrationerna uppstod så fort man pressade ner gasen kraftigt, men hur ofta gör man det under ett race?!? Om man ska beskriva ljudet så var det ungefär som om man kastar ner en näve makadamm i växellådan (nej, jag har aldrig gjort det…) vibrationerna var mittemellan att köra på målade räfflor på landsvägar och att köra över kerbs. Eftersom alla i teamet var ganska överens om att livslängden på bilen kraftigt skulle understiga 24 timmar så fattade vi beslutet att för att alla skulle få en chans att köra bilen så skulle vi köra kvalet i stigande ordning med den förare som hade störst chans/risk att plåga ihjäl bilen sist. Av någon anledning blev jag utvald att köra sista passet av kvalet…

 

 

Jag är säker på att vi alla tyckte att vi i Tower Of Power 1 pressade bilen allt vi kunde under kvalet och körde på gränsen av vad både bilen och förarskickligheten klarade. Skrattretande! Mina två teamkollegor, Tom och Danne spelade in ett kvalvarv och som tur är så ökade hastigheten markant under racet *garv* Ja, ni kan ju själva se tempot :)

 

 

 

Vi var helt förbluffade över att bilen fortfarande levde och att inget vibrerat sönder under kvalet. Det intressanta var att ljudet var så kraftigt att det lätt överröstade och dolde motorljudet. Det ledde till en del skräckupplevelser när man tyckte att accelerationen upphört utan att motorn varvade ur… Det var inte motorljudet man hört, varvräknaren stod ju en försvarligt bit över 7000 varv! När det började närma sig start så beslutades det att jag skulle ta första stinten baserat på att jag var teamchef och har lite vana från kartingen att undvika startkrascher när 30 vildhjärnor ska vara först in i första böj. Nu hade vi ju inte så stora problem eftersom vi hade de flesta bilarna framför oss *garv* Team 2 hade kvalat 2 platser bättre än oss i team 1 och stod rakt framför mig.

 

 

Det var lite svårt att se när starten gick och en Mazda (vad annars?) från sista delen av fältet uppfattade situationen snabbast och kom som en atomdriven kil mellan leden! Tack och lov blev starten odramatisk för vår del och den förhoppningsvis långa färden hade påbörjats. Att vi skulle klara 24 timmar som totala nybörjare och utan mekkunskaper var ungefär lika sannolikt som att Dogge Doggelito ska vinna Nobelpriset i litteratur…

 

 

Efter bara några varv kom den ”underbara” trudelutten på radion som kan få varje icke tondöv varelse att sönderdelas i atomer. Ett bättre ljud för att uppmärksamma förarna på att det kommer ett viktigt meddelande finns inte! ”Svartflagg bil 23, ni läcker soppa”. Men vänta nu, vad är det för siffror på vår bil nu igen? Är det inte… Jodå, 23! Men vi har ju precis bytt bensintank, det här är ju inte möjligt! Ok, in i depån och eftersom vi av misstag hade toppfyllt bilen så var vi övertygade om att det läckte ur skvallerröret när vi svängde höger. Ok, hur blir man av med bensin i tanken utan att köra? Alternativet att vända upp-och-ner på den och skaka kändes inte så lockande. Vi insåg lite senare att det faktiskt fanns ett alternativ även om det teamet gjorde det för att komma åt kopplingen.

 

 

Vi testade allt för att få ut soppan, Tom tog på sig att försöka dricka upp den genom en slang men han fick inte i sig tillräckligt. Till slut fick vi klart ut på banan igen men det tog inte lång stund innan den ljuva signalen återkom på radion med samma budskap ”Svartflagg bil 23, ni läcker fortfarande soppa”. Strax innan det lilla depåstoppet, ca 1:45 in i loppet, hade vi klättrat till en 25:e plats. Vi såg ju i efterhand att det långt ifrån bara var vi som hade problem med en läckande 323:a, Danne och Tom hade varit tvungna att slå på vindrutetorkarna efter att ha legat bakom en annan 323:a under kvalet och vi såg fler ekipage med det omisskännliga strilande från vänster bakflygel.

Om man hade varit intresserad av att se spårvalet för 323:or hade man helt enkelt kunnat gå ut med en tändsticka och sätta eld på hela banan… Efter andra svartflaggan angrep vi problemet från en annan vinkel, det var nog inte bara toppfyllningen som orsakade inkontinensen hos vår gamla dam. Så vi pluggade igen det stora luftningsröret genom att skicka in ett spärrskaft och dra åt med en slangklämma (kom vi förresten ihåg att ta bort spärrskaftet?) och de övriga luftningarna nöp vi åt och sparade bara en enda. En annan egenhet vi hade i bilen var att den bara funkade så länge det var halv tank eller mer, efter det dog den i högerkurvorna. Är det några högerkurvor på Mantorp? Åtgärden att korka igen alla dessa onödiga luftningar åtgärdade till viss del det problemet :) Tyvärr tog åtgärderna med bensintanken uppemot en timme.

 

 

Jag kan ju säga att vi varken hade de längsta stintarna eller de kortaste depåstoppen, däremot hade vi förbannat trevligt och prioriterade gemenskap och erfarenhetsutbyte. Vi var alla helt förbluffade över att bilen höll ihop och hur hårt man kan pressa en bil utan att kvadda den. Jag kan redan nu säga att när vi står på startlinjen igen kommer det att bli i en Mazda 323, en snällare bil får man leta efter! Visst, vår understyrde som en yr smörklick på ett plåttak men den sa hela tiden till vad den gjorde. Lätta lite på gasen och avståndet till ytterkerben minskade behagligt. Till nästa race ska vi fundera ut lite lösningar på problemet att däcken slets över hela slitbanan och halvvägs ut på däcksidan, kan kanske vara en idé att ha en fjädring som inte liknar sängfjädrarna hos en nymfoman… Stintarna flöt vidare men efter några timmar rullar team 2’s bil in i depån och föraren utbrister ”Vafan, jag har absolut inga bromsar!”. Svaret från depåpersonalen blev ”Hoppa ut ur bilen för fan, den brinner!!!”. Ibland är det bra att ha brandsläckare i depån… Nåja, anledningen till branden var ganska uppenbar.

 

 

Först hade bromsbeläggen slitits ner, sen hade godset i bromsklossen slitits upp mot bromsskivan varefter bromscylindern passerat igenom vad som återstod av bromsklossen och det var bromsvätskan som hade antänts av den medfarna och glödheta bromsskivan. Någonstans här var jag helt övertygad om att team 2´s race var över. Fan också! Men… För det första ger vi oss inte i det första taget och dessutom hade team 2 en mekaniker i teamet så 2 pers avdelades att köra till Biltema medan arbetet med att inspektera skadorna vidtog i depån. Nya skivor kom på plats, in med nya belägg, av någon outgrundlig anledning hade inte tätningen till kolven brunnit upp så ca 3 timmar och några bromsluftningar senare var Tower Of Power 2 återuppstånden och ute på banan igen. I bättre skick och med högre hastighet än någonsin tidigare!

En erfarenhet vi ska ta med oss till nästa rejs är att vår mamma inte jobbar i depån! Där finns ingen som håller ordning på våra prylar, ingen som sorterar eller säger åt oss att städa vårt rum, ingen som ser till att vi har tillräckligt med långkalsonger på oss och ingen som påminner om att det du inte hittar i dagsljus lär vara fan så svårt att hitta när det blir mörkt… Så här såg vår depå ut innan kaoset bröt ut på allvar.

 

 

Så när solen försvann så försvann förutom den goa värmen också en stor del av våra prylar. Var är min mössa? Har någon sett mina handskar? Var är silvertejpen? Var fan är bilen förresten?

Vi hade lite olika strategier i team 1 och 2 vad gällde natten, team 2 hade lite brist på förare pga logistikproblem medan team 1 hade beslutat att dela upp natten i 2 stycken 5-timmarspass. Danne och Tom gav sig iväg 21:00 för att få lite sömn medan jag och Fredrik körde fram till 02:00. Att jag sen såg ett inlägg på Facebook från Danne runt 23:30 tyder på att det inte var helt lätt att få ner adrenalinnivån och somna :) Jag och Fredrik fortsatte att piska livet ur den gamla damen och nu hade hon varit vid liv i över 10 timmar… Helt otroligt! Vi trodde att det skulle bli avsevärt mycket sämre varvtider i mörker men efter Tom´s xenonkonvertering av 2 av extraljusen och lite vinkling av de 2 andra så gasade vi lika bra under början av natten. Att vi hade bra ljus visade sig eftersom vi lyste upp kupén på framförvarande bil och se vilken radiostation som var inställd. De flesta lyssnade på den klockrena kanalen Bjärv FM!

Någonstans här började våra däck övergå i en ny fas. Efter en hårresande kerb-ritt in i första kurvan var jag övertygad att där låg is eller olja. När jag släppte bromsen kom bakänden, raskt över kerben och ut på gräset, returkast mot banan där det kom 5 bilar, ny retur ut på gräset och någonstans här var jag övertygad om att vi skulle få stifta närmare bekantskap med såväl Bjärvligan som akuten på Linköpings sjukhus. Det var lagom behagligt att vara på väg i akut vinkel ut mot banan där medtävlarna inte sparade på krutet i kurvan. T-bone var tanken som passerade mitt huvud… Otroligt nog återfick jag kontrollen och kunde accelerera på gräset som om inget hänt och återkomma på banan i lagom tid för pariserkurvan. Så, gjorde det här att man lyfte av markant på gasen? Tja, ni som var med i racet vet hur det är, man glömmer såna små malörer ganska snabbt ;) Så några varv senare var det dags för en 360 in i samma kurva, som tur var utan trafik denna gången. Någonstans här insåg jag att det var dags att rulla av bromsen istället för att släppa den tvärt :)

 

 

Klockan 02:00 kom avlösningen och Danne och Tom fick vara nattens riddare. Efter lite starka medikament för att tysta kroppens protester så kom äntligen sömnen även om man låg och växlade ner och parerade retursladdar i sömnen. Två timmar senare vaknade jag pigg som en (skadskjuten) lärka och det bar av till banan igen. Skulle den gamla röda damen vara vid liv eller hade hon sällat sig till den växande skaran på bilkyrkogården? Beskedet var någonstans mittemellan… Under natten hade kopplingen gett upp och greppade inte överhuvudtaget så Danne och Tom hade gett upp hoppet och gått till restaurangen. Vid lite diskussioner med kunniga mekaniker var diagnosen att topplockspackningen hade passerat bäst före datum och att vattenförbrukningen kunde bero på just det. Det kunde också vara anledningen till att kopplingen inte funkade så efter lite förfriskningar gav sig nattens hjältar ut och fyllde på vatten, startade bilen och voila! Kopplingen var frisk!

Vi beslöt oss här för att den gamla damen, trots sin allvarliga inkontinens, fanimej skulle leva tills de 24 timmarna var passerade. ”Bara” 5 timmar kvar… Så strategin blev att köra 50 minuters-stintar, vattenpåfyllning vid varje stint, ingen motorbromsning och maxvarv 5500. Eftersom vi hade valt rätt vad gäller bromsbelägg så visade det sig att det inte var något problem, de höll för den utökade arbetsuppgiften.  Tidvis fyllde vi på runt 3 liter vatten var 50:e minut och jag antar att ni var många som undrade om någon släppt ut en pensionär med röd rullator på banan. Det handlade om att hålla bilen rullande och dessutom hålla sig borta från trubbel, därför blinkade åtminstone jag friskt och höll mig ur racespåret när någon närmade sig bakifrån. Det var rena söndagskörningen även om det skulle beskrivits som ”Mentalsjuk försökte meja ner allt i sin omgivning under vansinneskörning” om det varit ute i vanlig trafik och Aftonbladet fått sätta rubriken.

Det satsades ganska friskt ute på banan även om klockan tickade ner mot de magiska 24 timmarna och om jag det ska instiftas något nytt pris i tävlingen så är det Fågel-Fenix-Award. Runt lunch beslöt ett team att flytta däckchikanen med hjälp av fronten på sin Peugeot 205. Den kampen avlöpte med en 1-0 seger för däcken… När bilen kom in i depån var framrutan sprucken, bilen något kortare och kylaren läckte som en kvinnas plånbok i Ullared. När jag såg vraket tyckte jag synd om teamet som tvingades bryta så nära de 24 timmarna.

 

 

När jag konstaterat teamets dystra öde och börjat gå nedför depågatan hörde jag en vinkelslip starta bakom mig… Man ger inte upp ett Skrotbilsrejs! Så stora delar av fronten skars bort för att ge plats åt vitala organ i form av en bland annat en ny kylare (vet inte från vilken biltyp den kom men den såg stor ut). Så efter kreativ reparation rullade Motocorsa Racing’s Peugeot ut på banan igen! Det skedde säkert en massa annan osannolik livräddning i depån som jag inte såg men av dem jag såg skulle Motocorsa ta hem årets Fågel-Fenix-Award. Bra jobbat grabbar!

Klockan tickade sakta men säker mot det magiska klockslaget 13:38 när de 24 timmarna var till ända. Jag körde den sista stinten och meskörde fram tills det sista varvet när jag återuppväckte varvtalet i vår döende dam så att vi passerade mållinjen i värdig fart. Att båda teamens bilar skulle passera mållinjen var inget mindre än en sensation, man kan tydligen ersätta erfarenhet och kunnande med envishet och ren tur. Vi var alla lika glada som om vi hade vunnit, speciellt vi i team 1 eftersom vi var övertygade om att bilen skulle rasa innan mörkret föll på lördagen. Nej, vi körde inte flest varv och satte inte det snabbaste varvet men vi hade definitivt den finaste tårtan!

 

Ok, om vi skulle ta och avsluta resonemanget i början av texten. Vi har alltså gjort vårt första Skrotbilsrejs och aldrig mer kommer vi att stå på startlinjen… som totala rookies :) Nu har vi samlat på oss en hel del erfarenheter och vet bland annat att man kan sänka bensinförbrukningen om man får alla luftningar täta, att det finns en gräns för hur mycket Gainomax man kan sätta i sig innan det påverkar luftkvaliteten i bilen, att man får fler varv om man tillbringar mindre tid i depån och att vi åtminstone inte ska höja fjädringen.  När vi alla i team 1 hade kört varsin stint pratade vi lite om hur det kändes och redan där och då tog vi beslutet att vi det här inte var sista gången vi kör ett Skrotbilsrejs.  Oavsett teammedlemmars erfarenheter i fram eller baksätet i en bil var vi överens om att det här var det roligaste vi någonsin gjort i en bil.

Jodå, Team Tower Of Power 1.1 kommer att stå på startlinjen i oktober och redan mindre än ett dygn efter målgång började vi leta efter nästa objekt och i helgen åker vi för att titta på 2 bilar. Bitna? Vi? You bet!

Tack till allihop som var på Mantorp för en oförglömlig helg! Vi ses!

/Bowe Bevonius, Tower Of Power