Ok, en lite udda rubrik som kanske kräver en närmare förklaring. Undertecknad har lyckats dra på sig en förkylning, en sån där som bara riktiga karlar kan dra på sig. Jag låg däckad i 3 dagar och efter det var min kondition ungefär som en otränad, rökande 45-åring. Självinsikt… Ni som använt bilar till mer än att åka till Statoil för att löpa folköl vet att det inte är någon nackdel att ha åtminstone någon typ av grundkondition innan man kliver i en bil för ett 24-timmarslopp. Nu ska jag inte påstå att min förkylning på något sätt gett upp striden men eftersom det bara är en vecka till start krävdes en insats. Så vad gör man?

 

Tja, jag minns ju att det för ett par decennier sedan var populärt med step-up gympa, stairmaster och ett antal andra substitut för att gå i trappor. Trappor! Som flygledare är det ju en löneförmån vi har! Idén jag fick och som kändes relativt genomtänkt just då var att gå i trapporna för att grundlägga någon typ av flås. Så jag tog hissen ner och gick uppför trapporna. 55 steg. Ingen fara, lätt andfådd. Ner med hissen igen. Uppför trapporna. Ansträngd andning. Tredje gången började jag bli lite yr. Fjärde gången började det svartna för ögonen. Femte gången har jag bara vaga minnen av. När defibrillatorn gjort sitt och jag fått i mig en kopp kaffe återupptog jag idiotin. Låt se nu, vad kan vara ett runt och lämpligt mål? Jo, just det, 1000 steg!

 

 

 

Varje steg är 20 cm högt och nu har jag totalt förflyttat mig 200 meter i vertikalled. Bergsbestigare är knäppa! Nu försöker de kanske sällan sig på att bestiga berg efter en kraftig förkylning, helt otränade och med en cigg i mungipan… Inte fan vet jag om det här kommer att förbättra min kondition men det bevisar i alla fall att det går att göra idiotiska saker på ren vilja. Tänk på det ni som är i närheten av mig under loppet nästa helg :)

Vad har då hänt på bilfronten? Ja, det krävdes bara att jag la mig i sjuksängen för att resten av teamet skulle slutföra mekandet. Varför i h-e gick jag inte och la mig tidigare? Vi har dragit något hundratal meter elkabel i kupén och för att förenkla all typ av felsökning är alla kablar… svarta! Felsökningen om något elfel uppstår är alltså ultrakort ”Det är något med den svarta kabeln!”.

 

 

 

Förutom elkablarna har vi dragit avloppsrör i kupén. Vad de används till? Det tänker vi inte berätta… Bilen har också fått en krigsmålning jag skulle önskat att jag hade på min första bil när jag var 18. Var var ni då Tom och Danne? Ja just det, ni var ju knappt födda… Hade det varit vårt första race hade vi nu glatt visat upp bilen i all sin glans men vi har insett att de erfarna rävarna inte tar av pappret förrän på Mantorp. Nu är vi knappast några gamla rävar vad gäller Skrotbilsrejs men det här är vårt försök att stanna kvar i grytet likt små harpaltar. Ett tips till Bjärvligan dock, när ni tar fram Bjärvklon, sikta mot huvudet!

 

 

 

Förutom att måla bilen har vi också… Nej, just det, det kan jag ju inte berätta… Sen har vi… Visst fan, det var hemligt… En annan riktigt häftig grej är… hemlig. Ok, jag ska inte tjata ut det här vidare, det är precis som julafton, det viktiga är inte presenterna utan att man höjer förväntningarna till omåttliga höjder, bara för att sedan se besvikelsen i era ögon… :) ”Va, var det inte mer?!?”. Vi tror oss i vilket fall ha hitatt tillräcklig med däck för att överleva 24 timmar runt Mantorp. Denna gången har vi dock frångått idén med högklackat och mjuka ben. Förhoppningen är att Pariserkurvan inte ska bli lika hotfullt smal denna gång, det är inte kul att ha understyrt, tvingas lyfta av mitt i kurvan och se skräcken i bakomvarande förares ögon i backspegeln ”Vad fan gör han?!? Hur ska jag lyckas undvika köra på idioten???”

 

Vi ses på Mantorp!

/Bowe Bevonius, Tower Of Power

Efter det dödsföraktande bytet av topplockspackning hade vi nu en bil vi vågade låta röra sig för egen maskin. Den stora frågan var nu om vi skulle vilja ta oss till den enda inrättning vi känner större skräck inför än Bjärvligan och deras fruktade Bjärvklo… Bilbrovningen… Vi kom fram till att det antagligen var bättre att strunta i att åtgärda de fel vi visste fanns och istället få en komplett åtgärdslista från slaktar´n själv. Så vi valde ut den mest trovärdige medlemmen i teamet att gå in i lejonets kula; Danne fick det avundsvärda uppdraget.

 

Att gå till tandläkaren kändes som en ren nåd och vi avvaktade domen efter besöket men istället fick vi… råd och tips! Det visade sig att besiktningsmannen själv hade ett halvdussin Mazda 323:or i garaget och med sig från besöket fick Danne ett rent papper och en hel massa tips på hur man får en dylik tingest att gå snabbare runt Mantorp!!! Nu kommer vi inte att kunna sätta alla dessa planer i verket så ni kan vara lugna, vissa av dem krävde nämligen ett relativt stort mått av mekande.

 

Jaha, så mot alla odds var nu alltså Tvåan trafikvärdig och arbetet att göra om den till en best kunde påbörjas. Eftersom undertecknad även denna gång kommer att ingå som förare fick vi göra om samma trick som förra gången. Takhöjden… Förra gången löste vi det med en slägga men denna gång tog vi istället fram det finmekaniska instrumentet vinkelslip och kapade en del detaljer som satt i vägen. Ni som är bevandrade i det där med hållfasthetslära kanske invänder att om man kapar bort saker så kommer det att påverka hållbarheten. Ni har helt rätt, därför tog vi beslutet att vi inte ska volta med bilen… Problemet löst! En liten bieffekt var att luckan har en tendens att lossna men det löstes på ett eminent sätt.

 

 

 

 

Ett annat problem vi upptäckte var att de tidigare ägarna till bilen varit relativt kreativa med kabeldragning runt om i bilen. Antagligen hade det monterats ett antal mastodontslutsteg med tillhörande kabelhärvor sedan bilen var ny och givetvis är det fegt att ta bort någon av de tidigare härvorna när man pressar in nya monsterkablar och elanslutningar som anslutits till diverse suspekta platser… En bieffekt var därför att instrumentbelysningen endast lyste med sin frånvaro. Alternativ 1 var att felsöka och försöka få igång den. Jobbigt… Alternativ 2 var något man ser på amerikanska brandlarm ”In case of emergency – Break the glass”. Kan man inte laga kan man sabba! Så bort med glaset med hjälp av ett stämjärn, om ni vill göra om tricket rekommenderar jag skyddsglasögon, det gör ont att få splitter i ögonen… Nu kunde vi montera en ficklampa för att lysa upp varvräknaren.

 

 

 

 

Nästa del att fixa till var synen, det är viktigt att kunna se även under natten, så återigen fick Tom göra sin magi med vår fina ramp på taket. Det funkar helt perfekt, möjligtvis med den lilla effekten att varvtalet går ner märkbart när man slår på alla lumen vi har. Märkligt…

 

 

 

 

Andningen har också förbättrats något… Jag höll på att klippa häcken runt huset när telefonen ringde, det var mina uppspelta teamkamrater…

- Vi har fixat lite med huven! Det blev skitbra!

- Va? Vad har ni gjort?

- Vi har gjort lite hål, nu ser det ut som en blandning av en dragster och ett lokomotiv!

- Jaha…

 

 

 

 

Nästa stora genombrott/sammanbrott var dämpare och fjärdrar. Efter ett litet test av väghållningen insåg vi att det behövdes en förbättring för att vi inte skulle vagga likt en anka runt Mantorp. Ettan fick bli donator till Tvåan så jag och vår depåchef, Klas, gav oss på det hela med liv och lust. Jag fick det uppmuntrande tillropet från Klas

- Det här är inga problem!

Nej, det hade det antagligen inte varit ifall inte höger fram varit så förbannat rostig. Bearbetningen företogs med finmekaniska instrument i form av hammare, slägga, svetslåga och vinkelslip... Det här är inga problem...

 

 

 

Det återstår fortfarande en hel del innan vi vågar släppa ut Tvåan på banan men det finns ett klart hopp om att vi kommer att vara närvarande vid kvalet. Resten vågar vi inte uttala oss om...

We’re back!

Ryktet om att Tower Of Power lämnar walk-over till racet i oktober är kraftigt överdrivet. Arbetet har pågått i det tysta, inte för att vi vill vara hemliga utan för att undertecknad har haft lite annat att göra under sommarsäsongen. Istället för Skrotbilsrejset har jag ägnat mig åt GP2 (klassen under F1). Jag skriver och driver Marcus Ericsson Fan Club på Facebook och har under säsongen rest runt en del med honom för att rapportera direkt från racehelgerna.

 

 

 

 

Nu är säsongen slut och mitt fokus är helt och hållet (nåja…) på Skrotbilsrejset. Kommer vi då till start med Tower Of Power? Tja, i våras stod vi på startlinjen med 2 team men vi kommer i oktober istället eventuellt till start med 1 team. Anledningen är bland annat att nästa generations förare sett årets ljus. Grattis Marcus Bergh!

 

Vår vana trogen gjorde vi en rivstart med projektet för att därefter lika plötsligt tappa all drivning. En vecka efter racet i våras införskaffades bil, inte en utan två stycken! Denna gång var inte undertecknad med, för att om möjligt undvika de misstag när vi gjorde när vi köpte vraket, förlåt bilen, som vi använde under vårens race. Ni som följde resan minns att det var en del strul innan vi nådde körklar bil och även då hade vi vibrationer som vi trodde skulle rendera att vi skulle bryta redan innan kvalet.

 

 

 

De två nya guldklimparna forslades hem och betedde sig efterhand som tryckkokare med resultatet att båda motorerna var täckta av rödrostigt vatten. Låten man osökt kom att tänka på var Britney Spears ”Oups, I did it again”…

 

 

 

 

Som tur var så var det bara en bil som var riktigt illa däran och det var den vi kallade Tvåan, den skulle vi ju inte använda förrän till våren 2012 så det spelade mindre roll. Trodde vi… Vi levde i den villfarelsen tills Danne skulle lyfta upp bilen med sin nya fina garagedomkraft. När bakhjulet lämnade marken lossnade en ganska vital del... Alltså, vi är inga experter men ganska snart insåg vi att den här bilen inte riktigt var ett objekt längre…

 

 

 

Vilken tur att vi köpte 2 bilar! Uppmärksamheten riktades istället till Tvåan. Problemet var bara att det var den som var i sämst skick vad gällde bland annat topplockspackningen… Vår erfarenhet av just sådana detaljer var något begränsad men hur svårt kan det va? Jag och Tom gav oss på det hela med liv och lust och det var ju bara ungefär 500 skruvar och detaljer som skulle tas bort. De la vi i en låda… Det var någonstans när lådan var överfull som jag började ifrågasätta om vi inte skulle kolla bara lite i Haynes handbok trots allt…

 

 

 

 

 

Tom tyckte det var omanligt och visade istället en kul flöjt han hittat i bakkant på motorn... *suck*

 

 

 

 

Till sluta började vi trots allt närma oss den berömda pudelns kärna men då tog dagen slut så vi la en plastpåse över det hela och åkte hem!

 

 

 

 

När jag var på väg hem från en sponsorträff som Marcus Ericsson hade i Örebro ringde telefonen men jag kunde inte höra något annat än vad jag trodde var ett djur i dödsångest. Efter att ha lyssnat på dess lidande i över en halv minut så ersattes ljudet av en röst som triumferande skrek ”Den startade!!!”. Det var Tom, Danne och Fredrik som hade lyckats med det osannolika i att transformera en låda med skruvar och delar tillbaka till en fungerande motor igen. När jag frågade vad det var som skramlade så fruktansvärt blev svaret att ventilerna tickade lite. Lite?!? Nåja, vi hade i alla fall något som lät snarlikt en motor och som satt fast på 4 hjul. Skulle det här kanske gå vägen i alla fall?